Sjöofficerssällskapet i Stockholm

 

Skeppsholmen

Inledning
Från 1600-talet och under tre sekler har Skeppsholmen varit i Flottans ägo och i olika skepnader tjänat som flottstation till dess stationen 1969 definitivt (?) flyttades till Muskö.
Det var Gustaf Vasa som ville ha basen för sin örlogsflotta förlagd till Stockholm och det första varvet, som kallades Stockholms Skeppsgård, inrättades under hans ögon intill slottet 
Tre Kronor delvis på den plats som heter Logården (som f.ö. fått sitt namn av att man där förvarade ”lod”, d.v.s. de klotformade järnkulorna som användes till de grövre kanonerna).
1611 flyttades varvet till Blasieholmen, tidigare kallat Käpplingeholmen (känd för de s.k. käpplingemorden då tyska hättebröder 1392 svikligen låste in ett stort antal stockholmska borgare i en byggnad på holmen och brände ner huset). Blasieholmen kom därför under en tid heta Skeppsholmen.
 
Nuvarande Skeppsholmen hette förr bl.a. Vagnsholmen och fick namnet Lustholmen på 1500-talet, då området besöktes av Erik XIV och Johan III, som lät bygga ett lusthus på platsen där Amiralitetshuset nu ligger. Ön fick sitt nuvarande namn omkring 1640, då Flottan flyttade över sina varvsanläggningar från Blasieholmen på vars NÖ hörn f.ö. regalskeppet Vasa byggdes 1628. Orsaken till flytten var inte bara ett praktiskt behov av större utrymme för varvet utan att drottning Christina önskade en stilfullare utsikt från slottet. Det var också därför anläggningarna på den nya platsen måste läggas på nordöstra stranden, d.v.s. från slottet sett på öns baksida. Den tunga varvsverksamheten på Nya Skeppsholmen pågick bara i 40 år, då den - med ett mellanspel i Kalmar - flyttades till av Karl XI 1680 grundade Karlskrona. På Skeppsholmen hann man dock bygga flera fartyg, bl.a. Stora Kronan, som förliste utanför Öland i kriget mot danskarna 1676. Genom flytten till Karlskrona måste en stor del av örlogsstationens verksamhet avvecklas och byggnaderna utarrenderas, men 1715 upprättades Arméns flottas Stockholmseskader på Holmen och örlogsverksamheten återupptogs och pågick sedan tills stationen flyttades till Muskö 1969.
 
Liksom andra delar av Stockholm har Skeppsholmen varit föremål för angrepp från okänsliga politiker. Vid sekelskiftet 1900 framkom ett regeringsförslag att flytta bort flottstationen samt sammanlägga och utplana Skepps- och Kastellholmarna och uppföra en tät bebyggelse på området med 5-vånings bostadshus!! Det blev våldsamma protester och förslaget föll definitivt 1906. Under första världskriget fick Skeppsholmen nytt intresse och man planerade nu t.o.m. att utvidga örlogsstationen med strandområdet från Galärvarvet till Beckholmen samt riva Skeppsholmsbron och göra en vägbank mellan Skeppsholmen och Galärvarvet. Inte heller det kom till stånd, utan holmen fick vara station för Kustflottan ända tills allt flyttades till Muskö
 
Sedan 1959 har flera utredningar tillsatts rörande Skepps- och Kastellholmarnas framtida användning. Man har fastställt principen att bebyggelsen i huvudsak skall nyttjas för kulturella och konstnärliga ändamål och för turism och fritidsverksamhet, men har ännu inte kommit fram med någon konkret strukturell plan. Under tiden har holmen invaderats av ämbetsverk och institutioner och domineras nu av det i flera avseenden kontroversiella nya ”Moderna Museet”.

Skeppsholmsbron
Beslutet att förlägga varvet till Nya Skeppsholmen krävde en bro, som man genast började planera i slutet av 1630-talet, men som blev färdig först närmare 1650 (på grund av att man prioriterade det samtidiga bygget av Nybron, som drogs över Näckeström och förband Blasieholmen med Ladugårdslandet där det viktiga Kronobageriet och en kungsgård låg). Bron var för tiden imponerande 200 m. lång och 6,5 m. bred, men primitivt byggd och slets snabbt ner. Blev hjälpligt underhållen under 1700-talet, då man bl.a. gjorde en vindbrygga (för avgiftsbelagd genomfart). Bron förstördes helt vid den stora branden sommaren1822.   I dess ställe lades en provisorisk pontonbro och det krävdes åtskillig tid (en försening beroende på koordinering med det samtidiga Nationalmuseibygget) innan man 1862 kunde inviga den nya av Motala mekaniska verkstad tillverkade järnbron på stenpelare. Bron asfaltbelades 1936. I samband med tillkomsten av det nya Moderna Museet diskuterades livligt under sista hälften av 1990-talet behovet av en större tvåfilig bro, som skulle krävas med hänsyn till den förväntade publiktillströmningen med stora turistbussar! Dessbättre nöjde man sig med en genomgripande förstärkning av den gamla bron och järnräcket med bibehållande av Karl XV:s namnskiffer.

Högvakten
I och med att varvet flyttades till Nya Skeppsholmen måste där anordnas en vakthållning. Till en början inhystes Högvakten (kallad Corps des Gardes) i en primitiv byggnad intill det s.k. Spruthuset vid brofästet. Vakten bibehölls efter varvsflytten 1680 och 1725 uppfördes en tvåvåningsbyggnad tvärs över infartsvägen med spruthuset på den norra gaveln och en arrestlokal på den södra och med passage genom huset. Ett historiskt ögonblick på platsen var när Gustaf III efter sin oblodiga revolution i augusti 1772 möttes av en folksamling sjungande Bellmans hyllningsdikt ”Gustafs Skål”, som kom att bli något av en nationalhymn samtidigt som den utgjorde Bellmans ”inträdesbiljett” till hovet. 1776 tillkom nuvarande byggnad i sten parallellt med infartsvägen, fortfarande med spruthuset i ena och arresten i andra änden. Huset har under sista decennierna av 1800-talet använts för informations- och andra ändamål samt flera gånger byggts om. 1901 blev den åter högvakt. 1927 inreddes södra flygeln till bostad. Framför byggnaden i den s.k. Batteriparken finns det ännu fungerande Salutbatteriet. Numera har Skärgårdsstiftelsen sina expeditionslokaler i byggnaden.

Amiralitetshuset (Kasern 1)
När varvet låg på Blasieholmen låg också Amiralitetshuset där, ungefär där Fersenska palatset ligger nu. I samband med beslutet om varvsflytten bestämde man att uppföra en arsenal – eller segelhus   - på Nya Skeppsholmen. Byggnaden blev klar 1650, fick lokaler för Amiralitets-rådet, ett segelloft på vinden och fick överta namnet Amiralitetshuset. När varvet flyttade till Karlskrona 1680 förlorade huset sin ursprungliga funktion och blev under någon tid sjukhus för båtsmän och sedan kungligt arkiv fram till 1758, då det efter stora både yttre och inre ombyggnader konverterades till ett sädesmagasin. 1797 blev det åter bostad, nu för kanoniärer, matroser och volontärer genom uthyrning till Armens Flotta. Döptes samtidigt om till Kasern 1. 1825 återgick huset till Flottans Stockholmsstation och då hade den på Skepps-holmen flitigt verksamme arkitekten Fredrik Blom kommit in i bilden. Han fick uppdraget att föreslå en genomgående restaurering av den nu starkt nedgångna byggnaden. Det tog honom omkring 30 år att efter ett stort antal omdiskuterade kompromisser presentera den slutliga skapelsen i tidens smak med de karakteristiska tornförsedda hörnen. Byggnaden stod färdig 1846 och användes under lång tid som kasern. Numera disponeras den av Turistföreningen.

Skeppsholmskyrkan
Gustav Vasa och hans söner ställde stora krav på själavården inom Flottan och när man flyttade varvet till Blasieholmen 1611 gällde det att snabbt ordna en gudstjänstlokal. Detta gjordes först på den tomt på Blasieholmen, där Fersenska palatset nu ligger och där också det första Amiralitetshuset en kort tid kom att ligga. Denna första amiralitetskyrka, också kallad Holmkyrkan, flyttades omkring 1630 till Kyrkholmen, den lilla del av Blasieholmen, där Nationalmuseum sedermera kom att placeras. Kyrkan var enkelt utförd i trä och utan några dekorationer eller torn. Den utökades och påbyggdes vid flera tillfällen under 16- och 1700-talen, senast 1818, men totalförstördes dessvärre i den stora branden 1822 (då ju även bron till Skeppsholmen blev lågornas rov). Det dröjde 20 år innan en ny kyrka kunde tas i bruk. Under denna interimsperiod fick segelsömmarsalen i Södra fundamentet på Skeppsholmen tjäna som gudstjänstlokal. Fredrik Blom borde nu gripa sig an projektet med den nya kyrkan, men han var dessvärre utomlands. Stationschefen hade emellertid bråttom och beställde arbetet hos Överintendentsämbetet, som redan ett halvår efter branden levererade såväl ritningar som ett kostnadsförslag till en långkyrka utan torn. Det senare ansågs överflödigt då det just på Skeppsholmen förelåg ”flerehanda sätt att sammankalla folket”. Förslaget förkastades och Blom hann komma hem och framlägga sitt utkast till en åttkantig centralkyrka med lanternin i Pantheon-inspirerad nyklassisk stil. Ritningen godkändes högtidligen av kungen hösten 1823. Planeringen av tomten tog tid och även byggnationen utsattes för fördröjningar, men 1833 kunde byggnadsställningarna rivas och den enkla och harmoniska byggnadskroppen framträda för en häpen och förtjust allmänhet. Helt färdig blev kyrkan först nio år senare och invigdes i juli 1842 av kung Karl Johan, vars namn kyrkan officiellt fick bära. Amiralitetsförsamlingen upplöstes 1969 då Flottstationen flyttade till Muskö och kyrkobyggnaden profanerades. Det är ännu oklart hur den skall användas.

Tyghuset (Drabantstallet)
Tillgång till repslagarbana var nödvändigt för dåtidens segelfartygsvarv. Flottan hade i början av 1600-talet byggt två sådana banor på Ladugårdslandet vid Rännilen (Birger Jarlsgatan) söder om nuvarande Humlegården. Vid mitten av århundradet sedan man genomfört varvsflytten till Nya Skeppsholmen beslöts att en s.k. Reparbana också skulle anläggas på holmen. Plats för banan anvisades till bergåsen på öns nordöstra del och det tog nästan ett decennium innan den långa byggnaden våren 1663 var helt färdig. Dessvärre drabbades huset redan 1676 av brand. Taket brändes av och så gott som alla verktyg, inventarier och material förstördes. Byggnaden återställdes inte i ursprungligt skick eftersom man fyra år senare påbörjade flytten av varvet till Karlskrona. Den reparerades hjälpligt och användes under några år huvudsakligen som magasin. Under 1690-talet hade de sociala förhållandena förvärrats i Stockholm och innevånarna klagade över det växande antalet hemlösa och i staden kringströvande fattiga tiggare, som störde ordningen. 1697 beslöt magistraten att dessa människor skulle beredas plats i byggnaden, vilket också genomfördes omkring 1 maj, d.v.s. endast några dagar före den katastrofala branden på Tre Kronor den 7 maj. Den starka vinden förde över glödande flagor till Skeppsholmen och antände Reparbanans tak och flera byggnader. Reparbanan måste utrymmas och fick därefter stå oreparerad och obebodd under några år tills Karl XII 1699 beordrade att ”den avbrända reparbanan skulle approprieras” till stall för hans drabanters hästar. Slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. fick uppdraget att rita stallet, som stod färdigt 1704. Drabanterna och deras hästar befann sig emellertid då mest i fält och stallet fick stå oanvänt under lång tid. Efter kriget upprättades Skepps- och galäreskadern på Skeppsholmen och det blev behov att härbärgera ammunitions- och skeppsred-skap. Tessin fick göra om större delen av stallet till tyghus på 1720-talet. Byggnaden kom därefter att kallas Tyghuset. Under en kort tid sommaren 1731 kom några lejon och tigrar att inkvarteras i husets norra del på order av kung Fredrik I, som fått djuren i present från bejen av Alger. Det talades därefter länge om kung Fredriks lejonkula. Huset kom nu fortsättningsvis att behålla sin funktion som förrådslokal för olika utensilier, inkl. arkivalier, och inredningen ändrades flera gånger för att anpassas till behoven. En större yttre förändring ägde rum 1916 då den norra delen påbyggdes med ett etage. Östasiatiska Museet disponerar numera den norra delen av byggnaden.

Långa raden
De två boställshusen har haft många namn beroende på användningsområdet, Barackerna, Drabanthusen, Amiralshusen, Generalshusen m.m. De uppfördes på Karl XII:s befallning 1699 samtidigt med Drabantstallen och med samma arkitekt, Nicodemus Tessin. Avsikten var att de skulle hysa kungens drabanter, som dittills inkvarterats i Arboga och Köping. Trots stora svårigheter att framskaffa byggmaterial (som fick lov att hämtas från olika slott såsom Nyköping, Ekolsund, Gripsholm, Svartsjö, Eskilstuna m.fl. där tegelmurar och gårdshus bröts ned) kunde husen rapporteras färdiga till det yttre år 1700. Några drabanter kom aldrig att flytta in. De befann sig i fält. Tiderna var dåliga och inredningsarbetena stannade av. Efter det olycksaliga slaget vid Poltava 1709 var nöden stor bland de fattiga. Stockholms stad fick då åter (liksom fallet var med Tyghuset 12 år tidigare) disponera barackerna för att härbärgera hemlösa. Till råga på eländet drabbades staden 1710 av pesten vilket blev förödande för dessa människor på Holmen. Barackerna återlämnades till Kronan 1716 för att användas som logi åt den skepps- och galäreskader som inrättats i Stockholm 1715. Eskadern synes dock inte ha kunnat ta lokalerna i bruk förrän i mitten av 1720-talet då dessa använts som sjukhus för från kriget hemvändande soldater. Den västra längan innehöll tjänsterum för amiralen, holmmajoren, skeppsbyggmästarna samt ekipage- och tygkontor, målarverkstad m.m. I östra längan fanns bl.a. kommissariatets kansli och expedition, domsal, rustkammare. Det var först på 1770-talet som kanslilokalerna flyttas till separata kanslibyggnader och barackerna i stort sett helt disponeras som boställen för högre militärer och tjänstemän på Holmen. De fick ganska spatiösa utrymmen till sitt förfogande. Av en planritning 1828 av Fredrik Blom framgår t.ex. att chefen hade 17 rum, kommendanten 11, tygmästaren 9 och ekipagemästaren 7 rum. Även sjöministern hade rätt till tjänstebostad på Holmen. 1849 var Baltzar von Platen sjöminister. Han avstod denna sin rätt till Sjöofficerssällskapet, som bildats detta år på modell av det 20 år tidigare bildade Sjöofficerssällskapet i Karlskrona. 1852, då von Platen avgick, bekräftades genom nådigt brev från kungen att sällskapet tills vidare fick använda lokalerna till sin mäss. Och så gäller fortfarande. I övrigt disponeras huset av vissa myndigheter, t.ex. Statens Kulturråd.

Cajsa Rulta
Enda vattentäkten på holmen var brunnen Cajsa Rulta, som lär ha fått namnet av att ”en gammal käring” med detta namn ramlat i och drunknat där. Brunnen låg framför östra Drabanthuset nära den plats där Svensksund-stenen nu står. Var först täckt av ett skräpigt skjul, som 1786 blev ersatt med ett ståtligt brunnshus i dorisk stil, som också det blev allt skröpligare och måste rivas 1876. En vattenledning hade dessförinnan dragits ut till holmen. I samband därmed byggdes 1872 ett vattentorn på kullen ovanför Amiralitetshuset för att kunna förvara vattnet när ledningen, som hängde fritt under Skeppsholmsbron på vintern måste tömmas för att inte frysa. Ett billigt pumphus av järn fick tjäna de sista åren tills alla byggnader i området kopplats till vattenledningen.

Monument
Det finns två minnesstenar resta på Skeppsholmen. Den första för att hugfästa minnet av Louis Palanders kringsegling av Asien 1878-1880. Den restes våren 1880 och står framför Sjökrigsskolan. Den andra restes tio år senare framför Östra Drabanthuset för att fira hundraårsminnet av slaget vid Svensksund 9-10 juli 1790.

Väderkvarnen
Som ett kuriosum skall nämnas att på Holmen byggdes på dess högsta punkt (där kyrkan nu ligger) en väderkvarn 1666, huvudsakligen för att ”stampa”, d.v.s. släta ut den hampa som användes vid vävning av segelduk. Kvarnen fick också användas till att mala säd, men endast till amiralitetet. Projektet var misslyckat och ointressant när varvet flyttade1680. Kvarnen revs vid mitten av 1690-talet.

Exercishuset
Ett exercis- och gymnastikhus, kallad Exercisskolan uppfördes 1853 efter Fredrik Bloms ritningar på en plats strax söder om kyrkan. Huvudändamålet med Exercishuset var att man där skulle träna det komplicerade handhavandet av Flottans kanonslupar och kanonjollar. Sluparna var 20 meter långa och bestyckade med två 24 punds bombkanoner på s.k. kursör-lavetter, som löpte på släpor i stävarna på fartyget, som roddes av 56 man med 14 par åror. Kanonjollarna var hälften så stora och med en kanon i aktern. En lämplig effekt med byggnaden ansågs också vara att man avgränsade varvsområdet från övriga Skeppsholmen (huvudingången gjordes på östra fasaden mot varvet). Roddfartygen avfördes ur Flottan 1871 och med ny teknik i krigföringen krävdes större och annorlunda utrustade lokaler. Huset byggdes därför till och förändrades i flera omgångar. 1958 flyttade Moderna Museet in i dessa lokaler och bodde där till 1994, då det nya av den spanske arkitekten Rafael Moneo ritade museikomplexet började uppföras omslutande det gamla Exercishuset, som fått utgöra en integrerad del rymmande lokaler för Arkitektmuseet. Det nya Moderna Museet invigdes 1998. Framför byggnaden finns numera en installation med delvis mobila figurer, kallad Paradiset. Den är utförd av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely, donerad 1971 till Moderna Museet och först okänsligt placerad i Batteriparken framför Högvaktsbyggnaden vid bron, men efter starka protester under1980-talet flyttad till sin nuvarande plats.

Prästgården
Det som så småningom blev Prästgård har en brokig förhistoria. På 1730-talet blev man klar över att de som arbetade på Holmen måste ha någonstans att ta vägen under sina raster och 1739 hade man uppfört ett ”skaffhus” (strax söder om det område där exercishuset sedermera kom att byggas), en enkel byggnad på en våning och med stengolv. Huset fick smeknamnet ”Stenkrogen”. Blev mot slutet av seklet marketenteri och delvis bostad (för den s.k. ”Sjöreserven”). På 1820-talet beslöts att byggnaden skulle inredas till skolhus för skeppsgosseskolans och fattigskolans elever. 1865 fick skolan en påbyggnad och upprustning och åren 1926-27 genomgick byggnaden en genomgripande inre reparation och inreddes till bostad för flottstationens präst med del av huset som kapell samt försågs med en idyllisk trädgård, som numera annekterats av Moderna Museet som skulpturpark

Sjökarteverket (Tuppen)
I sluttningen upp från Holmens västra stranden låg på 1600-talet smedja och smedsboställe. När Flottan på 1710-talet återkom till Holmen revs smedjan och bostället rustades upp för Holmskepparen Han hade tillstånd att driva ”traktör- och krognäring”, som han upplät till ”Mor på Tuppen” i en liten stuga på tomten. Krogen var mycket populär och besjöngs bl.a. avBellman i Fredmans Epistel nr 67. Stället fanns kvar så sent som 1861, då krogrörelse drevs av boställshavaren, nu kallad Överflaggskeppare. Vid denna tid var Sjökarteverket i stort behov av lokaler och på en plats strax öster om Tuppen uppfördes 1872 en av Victor Ringheim ritad välproportionerad tvåvåningsbyggnad i klassisk stil för Sjökarteverket. Byggnadens utseende förvanskades något när man av utrymmesskäl 1910 byggde på en våning. Fastigheten har numera övertagits av Konsthögskolans arkitektskola

Sjökrigsskolan
Genom en omorganisation av Krigsakademien 1862 måste sjöofficersutbildningen läggas om. En sjökrigsskola bildades och eleverna undervisades till en början i en förhyrd våning på Rörstrandsgatan (nuv. Wallingatan). Denna ordning ansågs snart olämplig. En skola på Skeppsholmen vore att föredra. Efter omfattande diskussioner om skolans placering och utseende godkändes Axel Nyströms ritningar 1876 och platsen fastställdes till Laggaregården omedelbart väster om det västra Drabanthuset. Våren 1879 var huset färdigbyggt och kunde tas i bruk av kadetterna. De tre våningar höga fasaderna var rikligt dekorerade i en stil som inspirerats av italiensk renässans (ej passande i Holmens miljö, ansåg många) och krönt med en lanternin, som f.ö. var avsedd att användas i undervisningen som observatorium. Byggnaden gjorde tjänst som skola till 1943, då undervisningen flyttades till Näsby slott, där den fick stanna till 1987 (när sjöofficersutbildningen radikalt lades om och flyttade till Berga och Karlskrona).

Kaserner
På Skeppsholmen har funnits fyra kaserner. Därutöver har folk tidvis inhysts i byggnader som tillkommit för andra ändamål, t.ex. Tyghuset och Drabanthusen. 
Kasern 1 har behandlats under Amiralitetshuset.
 
På 1810-talet konstaterades ett skriande behov av logement för båtsmännen. Fredrik Blom fick som vanligt uppdraget att rita Båtsmanskasernen (Kasern 2), som placerades utmed huvudgatan på backkrönet strax före Exercishuset. I kasernen, som blev färdig 1819, inrymdes också i bottenvåningen marketenteri och plats för sjöreserven på 40 man, som tidigare inhysts i den intilliggande f.d. Stenkrogen (se Prästgården). Genomgripande ändringar i inredningen vidtogs 1870 och 1907 fick exteriören ett väsentligt förändrat utseende genom att fönsterna på huvudvåningen förstorades för att förbättra ljusinsläppet. Kasern 2 överläts 1952 till Konsthögskolan.
 
Ytterligare en kasern (Kasern 3) tillkom 1879 genom en omfattande ombyggnad (enligt ritningar av Ringheim) av ett stort sädesmagasin (som uppförts 1777 för att förse brännvinsbrännerierna med ”råvaran”). Byggnaden ligger på området strax väster om Sjökrigsskolan. På tomten omedelbart något väster därom fanns ursprungligen en smedja, som revs när Flottan flyttade från Holmen 1680 och på vars grund ett mindre sädesmagasin, det s.k. Lilla Magasinet, uppfördes i mitten av 1690-talet . Detta magasin revs 1882 och ersattes året efter av ett kokhus och matsal. Konsthögskolan har övertagit Kasern 3 och anslutit till denna en omfattande nybyggnad på kokhusets plats. Fastigheten uppfördes 1993-95 på ritningar av Gösta Edberg.
 
Slutligen skall nämnas den näraliggande stiliga Hantverkskasernen. Det värdefulla område utmed västra kajen, där kasernen skulle komma att ligga, hade från 1785 efter långa och omständliga förberedelser använts som vedupplag för Kgl Slottet. På 1820-talet hade
byggverksamheten på Holmen blivit omfattande och därmed behovet stort att kunna inkvartera hantverkare och timmermän. Kungen beslöt 1827 att avstå från Slottsvedgården, som nu kunde användas som tomt till en kasern. Tidigare av Fr. Blom upprättade ritningar fullbordades 1830 av hans namne och senare efterträdare G.A.Blom och huset blev färdigt under loppet av 1832. Genom utfyllningar och kajer har det fjärmats något från vattnet.

Intendenturförrådet
Ett mycket dominerande av stadsarkitekten Johan Carlberg ritat fem våningar högt magasin uppfördes 1733 intill Kgl. Vedgården, d.v.s. nära den tomt där Hantverkskasernen skulle komma att byggas. Magasinet ägdes av Armén för förvaring av spannmål och andra förnödenheter. Flottan begärde 1829 att få överta byggnaden för inkvartering av manskap, men fick avslag, vilket även skedde då man 1898 framlade ett förslag till ombyggnad av magasinet till kasern.

Fullriggaren af Chapman
Nedanför Amiralitetshuset ligger fullriggaren ”af Chapman”. Byggd 1888 i England, döpt till ”Dunboyne”. Köptes 1915 av göteborgsrederiet Transatlantic, bytte namn till ”G D Kennedy” och fick marinen som ny ägare 1923 med nya namnet ”af Chapman” efter de kände svenska skeppsbyggaren på 1700-talet. Gjorde flera långresor som skolfartyg fram till andra världskriget, då det tjänade som logementsfartyg. Räddades 1947 från upphuggning av Stockholms stadsmuseum och har sedan 1949 använts som STF:s vandrarhem. De ännu kvarlevande medlemmarna ur Skeppsgossekåren, som har ett krypin i en närliggande byggnad, håller fartyget ship-shape.

Kanslihusen
På bägge sidor om den grindförsedda ingången till varvet (strax söder om den gamla prästgården) finner vi kanslihusen. På platsen för Västra Kanslihusetuppfördes på 1720-talet en enkel träbyggnad som ett dagsverkskontor men också avsett som högvaktens corps de garde för officerarna (underbefälet hade sitt corps de garde vid Skeppsholms- och Kastellbroarna). Huset brann ned 1745 och ersattes med en stenbyggnad i två våningar nu inrymmande kontor för chefstjänstemännen på varvet. Huset var i bruk till ca 1860. Bakgrunden till Östra Kanslihuset är ett enkelt blockmakarhus i trä uppfört 1730. Det stod kvar till mitten av 1800-talet och användes tidvis som vakt- och förvaringsställe.
Efter ett flertal förslag av olika arkitekter (bl.a. med husen sammanbyggda) fastställdes 1861 Victor Ringheims ritningar. Husen stod klara 1864. Det östra huset, som länge fick behålla sitt namn Vakthuset tilldelades varvschefen och hans kansli, medan befälhavande amiralen flyttade in i det västra huset, som 1937 fick benämningen Befälhavande amiralens ämbetshus.

Fundamentshusen
När Flottan 1716 ”återtog” Skeppsholmen genom etablerandet av Galäreskadern fick man snart bekymmer med förvaring av den växande galärflottan, som hade förtöjts vid det nyinrättade Galärvarvet på Djurgårdssidan. Amiralitetskommissariatet beslöt 1730 att de värdefulla galärerna skulle flyttas till viken mellan Skepps- och Kastellholmarna i avvaktan på att ett permanent skydd byggdes på Skeppsholmen. Åt Carl Hårleman (känd som Tessins efterträdare som slottsarkitekt) uppdrogs att rita två tegelhus för två galärer var. Byggplatsen fastställdes 1745 och bygget skulle ha kunnat igångsättas, men då upptäcktes att marken var täckt med ett ymnigt lager av träspån (beroende på att ett antal år tidigare en fregattstapel utförts där, ungefär på Stockholmsbriggens nuvarande stapelbädd!!). Detta krävde dyra grundförstärkningar. Ytterligare ritningsändringar och administrativa problem fördröjde byggstarten till 1751. Efter att grunden murats fann man att kostnaderna skulle bli för höga varför man redan 1752 beslutade avbryta bygget. Kommissariatet beslöt att byggnaderna istället skulle användas som inventariekammare och nya ritningar utarbetades av Westrell. Själva byggnaderna blev visserligen uppförda 1755, men först 1759 rapporterades de färdig- inredda. Husen kallades då Galärinventariekamrarna, men fick i början av 1800-talet också officiellt namnet Fundamenten (sannolikt därför att grundmurarna under flera år fått stå obebyggda). På grund av Holmkyrkans brand 1822 inreddes segelsömmarsalen i Södra Fundamentet till gudstjänstlokal och fick tjäna som sådan tills den nya Skeppsholmskyrkan invigts 1842. En sista grundligare upprustning och lokaldisponering skedde 1878-79. Det Södra Fundamentet fick då i bottenvåningen tackel- och ringarekammare samt kontor för tackelskeppare och materialförvaltare. På övervåningen fanns segelsömmare- och skrädderi-verkstäderna samt bl.a. ekipage- och uppbördskontor. Det Norra Fundamentet fick fortsatt tjäna som stationens materialförråd. De båda fundamenten disponeras nu av Skeppsholmens Folkhögskola, som där bl.a. driver musik- och språkundervisning samt en två-årig båtbyggar-kurs

Styckekvarnen
Det var viktigt att få en lyftkran så snart som möjligt efter flytten av varvet 1640 till Skeppsholmen. Sommaren 1647 byggdes en styckekran (att användas för lastning och lossning av stycken, d.v.s. kanoner) på östra stranden och en lastagebrygga i anslutning till kranen. Efter ett sekel var kranen utsliten och en ny uppsattes 1751. Den var en s.k. trampkvarn med en lyftmekanism som bestod av tre tramphjul, omkring vilken ginans löpande part är omlindad. Kranen brann dessvärre 1978, men har återuppförts i ursprungligt skick.

Östra Bråbänken
Den östra kajen kallades förr Östra Bråbänken. En del av kajen var konstruerad och utrustad för att kunna kränga större fartyg och ”tjärbråda” dem i bottnen. Namnet ändrades på 1800-talet till ”Brobänken”, som kajen fortfarande kallas. På det ganska stora område från Styckekranen till platsen där Fundamenthusen sedermera byggdes fanns tidigare en styckegård, en tyggård och mindre trähus för magasinering av ankartåg, kulor och diverse slitagepersedlar. I mitten av 1700-talet uppfördes där två träbodar för garagering av espingar (läktare, lastbåtar). Dessa skjul höll bara i fyra decennier, varefter de ersattes med en rad på 14 skjul för 28 kanonslupar. Även dessa blev med tiden skröpliga och ersattes 1841 av ett stort slupskjul i trä, ritat av Fredrik Blom. Skjulet blev med tiden för stort för de allt färre kanonbåtarna och kom från 1865 också att användas som materialbod, årbod, slöjdbod m.m. De är nu borta, men dessförinnan uppfördes intill skjulet 1940 den s.k. Kanonverkstan i två våningar. Mellan denna och Fundamentshusen byggs sedan 1997 Stockholmsbriggen på exakt den bädd som lär ha använts för Stora Kronan 330 år tidigare. Den stora platsen nedanför Moderna Museet är numera helt avröjd och användes temporärt för musik- och andra evenemang.

Råseglarhuset
Samtidigt som repslagarbanan byggdes på 1650-talet uppfördes ett torkhus vid vattnet på den nordöstra delen av holmen. Torkningen utgjorde ett viktigt moment i tågvikestillverkningen. Efter slagningen måste repen torkas, sedan tjäras och åter torkas. Även före slagningen torkades linet, då sådant användes. Huset kom att kallas Torkebadstugan eller Tiärubadstugan eller bara Badstugan. Det användes också en tid efter flytten 1680, men förlorade givetvis helt sin funktion då Repslagarbanan ödelades vid slottsbranden 1697. Då Flottan återkom till Holmen gjordes badstugan om till ”tackel- och fenderverkstad” och kallades Nagelboden. Flera olika användningsområden diskuterades under 1700-talets första hälft, bl.a. som sädesmagasin. 1748 gjordes omfattande reparationer och påbyggnad av en våning, allt efter ritningar av Carl Hårleman. Huset avdelades nu för att förvara upptackling och klargörings-persedlar för Stockholmseskaderns råseglare (galärflottans persedlar hystes i Fundamenten) och fick från denna tid heta Råseglarhuset. Huset skulle undergå ytterligare en modernisering under 1800-talet. Efter ritningar av Fredrik Bloms namne och efterträdare G.A.Blom fick byggnaden 1854 sitt nuvarande renodlade strikta utseende. I huset finner man nu segelloft, färghandel, tågvirkesverkstad (Pille Repmakare) och båtprylbod.

Torpeddepartementet
Området utmed den östra bråbänken var mycket attraktiv redan vid den ursprungliga flytten till Holmen 1640. Förutom den tidigare nämnda styckekranen uppfördes 1653 ett borrhus med en borrkvarn för borrning av de gjutna styckena (kanonrören). Sedermera byggdes där en fastagekällaren och anlades 1752 en täckt artillerigård. 1790 önskade man göra om artilleri-gården till en verkstad. Gustav III:s favoritarkitekt Louis Jean Deprez gjorde ett förslag, som dock stannade på pappret. Ett nytt förslag utarbetades 1820 av Fredrik Blom (baserat på Deprez´ ritningar), men inte heller det kom till utförande. På 1870-talet infördes torpeden i den svenska flottan och 1879-80 uppfördes ett hus för förvaring av torpeder och dessutom innehöll vissa verkstäder. Kallades Torpeddepartementet.

Mindepartemenetet
Mellan Torpeddepartementet och Råseglarhuset byggdes på 1730-talet en fastagekällare, som 100 år senare gjordes om till artilleriverkstäder, som också planerades innehålla såväl smedja som ångmaskin för drift av svarvar, blåsbälgar och slipstenar. 1874 förändrades byggnaden genom att ett minverkstadshus med kontor tillbyggdes. Hela huset kom därefter att benämnas Mindepartementet och tillbyggdes ytterligare 1916-17, nu bl.a. använt av Folkkulturcentrum och Kurdiska Biblioteket.